Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 265
misstankar till denna stackars värkbrutna dvärg aldrig
lämnade honom. Han tänkte på fru Stenersen, som sjuk
och astmatisk bedrog sin man mitt framför hans ögon och
aldrig röjde sig med en min; på Kamma, den lilla
penningsugna tös som sträckte sina fala armar efter honom
vart han än reste och ständigt krafsade i hans fickor efter
mera, alltid mera. I öst och väst, i hemlandet och
utlandet hade han träffat samma människor; allt var tarvligt
och oäkta och skamligt trolöst, ända från tiggaren som bar
en frisk hand i band, till den blå himlen som flöt av ozon.
Och han själv, var han bättre själv? Nej, nej, han var
icke bättre själv! Men nu var han också vid slutet.
Han tog vägen förbi bryggorna för att se skeppen ännu
en gång, och då han passerade den sista kajen, tog han
plötsligt sin järnring av fingret och kastade den i sjön.
Han såg var den föll långt där ute. Se så, i sista
ögonblicket gjorde han då ett litet försök att befria sig från
humbugen!
Vid Martha Gudes lilla stuga gjorde han ett litet
uppehåll och kikade för sista gången genom fönstren. Allt
var som vanligt därinne, lugnt och stilla, och ingen syntes.
Farväl! sade han.
Och han gick vidare.
Utan att han själv visste av det styrde han sina steg
bortåt prästgården. Först när han redan skymtade
gårdsplanen som en ljusning i skogen, märkte han hur långt
han kommit. Han stannade. Vart ville han komma? Vad
hade han att göra på dessa vägar? En sista blick på de
två fönstren i andra våningen, en fåfäng förhoppning om
att få se ett ansikte som aldrig visade sig, aldrig — nej,
man gick inte dit! Alldeles säkert hade man hela tiden
bestämt sig för att göra det; men man gjorde det icke!
Han blev stående ännu en stund och såg med långa
blickar in över prästgårdens gårdsplan, han vacklade, det bad
inom honom. ..
Farväl! sade han åter.
Så vände han hastigt om och vek in på en sidoväg som
förde längre in i skogen.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
