Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 Mysterier
Nu gällde det att gå dit näsan pekade och slå sig ned
på första bästa tillfälliga ställe. Framför allt ingen
beräkning och ingen sentimentalitet; vad hade inte Karlsen
hittat på i sin löjliga förtvivlan! Och liksom denna lilla
affär vore värd så många anstalter!... Han märker att
hans ena skoband gått upp och han stannar, sätter foten
på en tuva och knyter det. Strax efter sätter han sig.
Han hade satt sig utan att tänka på det, utan att veta
det. Han såg sig omkring: Stora furor, överallt stora
furor, här och där en enklunga, jorden ljungmark. Gott,
gott!
Så tar han fram sin plånbok. Där gömmer han breven
till Martha och Minuten. I ett särskilt fack ligger Dagnys
näsduk i ett papper, och han tar upp den, kysser den flera
gånger, knäböjer och kysser den flera gånger, och river
den sedan långsamt i småbitar. Detta sysselsätter honom en
lång stund, klockan blir ett, blir halv två, och han river
och river fortfarande i dessa små små trasor. Slutligen har
han gjort näsduken alldeles oigenkännlig, det är nästan
bara trådar kvar, han reser sig och lägger den under en
sten, gömmer den riktigt noga, så att ingen skall kunna
hitta den, och sätter sig igen. Ja, nu var det väl icke
något mer? Och han tänker efter, men det är icke något
mer. Så drar han upp sitt ur, som han alltid brukat göra
var afton när han gick till sängs.
Han spejar omkring sig; det är halvskymning i
skogen; han kan icke se något misstänkt. Han lyssnar,
håller andan och lyssnar, icke ett ljud höres, fåglarna äro
tysta, natten mild och död. Och han sticker ned sina
fingrar i västfickan och tar upp den lilla flaskan.
Flaskan har en glaspropp, över glasproppen ligger en
tredubbel pappershätta påbunden med ett blått
apotekarsnöre. Han löser upp knuten och tar ur proppen. Klart
som vatten, med en svag lukt av mandel! Han håller upp
flaskan till ögonen, den är fylld till hälften. I detsamma
hör han ett ljud långt borta, ett par sjungande slag; det
var kyrkklockan som slog två i staden. Han viskar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
