Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Livsmyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grep han denna och knäckte vingarna på den, så att den icke
kunde blåsa under sju dygn. När Anu, himmelguden,
märkte detta, befallde han att föra syndaren inför hans åsyn.
Adapa utrustades av sin fader för denna resa till himmelen,
och till sist gav gubben honom följande råd: "När du
kommer inför Anu, skola de giva dig dödens bröd — ät det
icke; dödens vatten skall man räcka dig — drick det icke."
När Adapa nu kom inför Anu, förskräcktes guden över,
att Ea givit en människa så mycken vishet, och beslöt
tydligen att försäkra sig om honom genom att upptaga honom
bland de odödliga. Han befaller därför att giva honom
livsbröd och livsvatten, men Adapa, som ju varnats av sin
fader, rör det icke och går på så vis miste om odödligheten.
Det är härmed ingalunda sagt, att Adapamyten handlar
om människans generella öde, men den handlar likväl om,
hur ett mänskligt väsen narras på sin odödlighet, och hur
en högre bestämmelse för denna människa förhindras
genom en slumpens lek. Men det tyckes även finnas en strid
mellan tvenne principer i denna dikt. I det fragmentariska
slutet på denna vredgas tydligen Anu över, att Ea har
tillhänt sig avgörandet över detta väsens öde, och att
människovärldens gud därnere korsar himmelens planer och
avböjer dess gåva. Härigenom kommer det på babylonisk
grund fram något av Prometheustanken om det mänskligas
tillräcklighet, den dödliges trots mot odödligheten. Eas
bestämmelse segrar, Anu slår sig till ro med ett "vare det
så!", och Adapa insättes nu till härskare över
"människornas säd".
Men vissheten om döden segrar dock över dess problem
och förmodanden om dess ursprung. Även här söker man
emellertid efter orsaker och först och främst efter stöd.
Döden kan icke komma av sig själv. Själen måste hämtas,
måste ledas eller bäras bort. Grekernas Hermes var
psychopompos, som tog emot den döde, slöt till hans ögon, ledde
själen med en klyka, som höll fast den i nacken, ned till ort
och ställe. Kanske har man härvidlag även tänkt på
Hermes som vindarnas gud — ty det är en gammal tro, att
vinden flyttar själen; men även som vägarnas gud kunde ju
Hermes utföra detta värv. I Persien var dödsängeln Shrosh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
