Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Livsmyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motivering för den, som stämmer bäst överens med dess
förutsättningar. Det tydligaste exemplet på en dylik social
mytologi ha vi i Indien, just därför att kastväsendet
därstädes nått sin högsta utveckling.
Redan i Rig-Veda är teorien fullmogen. Om urjätten
Purusha, av vars döda kropp världen uppbyggdes, heter det:
"När gudarna beredde ett offer med Purusha som
offergåva, var våren offersmöret, sommaren offerveden och
hösten offerdrycken. Genom detta skapande offer föddes
Vedahymnerna, versmåtten och formlerna. Genom detta
föddes hästarna och andra djur med dubbla tandrader. Av
dessa nötkreaturen, getterna och fåren. — När de
sönderskuro Purusha, i hur många stycken delade de honom då?
Vilket namn fick hans mun, hans armar, hans lår och hans
fötter? Hans mun blev till brahmaner, hans armar till
krigare, hans lår till borgare, hans fötter till herdar. Månen
är född av hans anda, solen av hans öga, Indra och Agni av
hans mun, vinden av hans andedräkt."
Så sammansatt denna text än är, står grundtanken dock
fast: allt bestående har blivit till som en avskild del av den
gemensamma urkroppen, och bland dessa delar bestå de
sociala enheterna lika självständigt och orubbligt som sol och
måne och de olika djurarterna. Det gäller att fixera den
sociala ordningen, och man jämställer människogrupperna
med de himlakroppar och de arter i naturen, om vilkas
oföränderlighet man på förhand är övertygad.
I enlighet med denna ordning erhöll varje kast sin
särskilda gudom: den prästerliga offerguden Agni blir
brahmanernas kastgud, den tappre och förnäme Indra blir
krigarkastens herre. Till och med herdekasten erhöll en
representant i den lille guden Pushan, som kör i ett åkdon förspänt
med getabockar.
I Persien går den mytologiska erinringen tillbaka till det
tidiga skede, då man blott hade tre kaster; men det är
säkerligen en sen version, som vi först känna från den medeltida
skriften Bundehesh, som låter dessa kaster härstamma frän
Zarathustras trenne söner. Ännu senare är den
framställning, som Firdusi ger i sin kungasaga, nämligen att det var
konung Djemshid, den fjärde av urtidens konungar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
