Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Världens uppkomst och avslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprörde Bel genom att fästa hans uppmärksamhet på, att
det finns andra plågor, med vilka han kan straffa
mänskligheten: pest, hungersnöd och vilda djur. Att emellertid
gudarnas rädsla för att mista sina offer är ett avgörande
motiv för räddningen framgår ganska tydligt av deras jämmer
under katastrofen. Desto gladare bli de över Utnapishtims
första offer, då översvämningen dragit sig tillbaka — ett
moment, som väl tydligt avspeglar sig i Jahves glädje över
Noaks offer. Parallellt med dessa sägner går den grekiska,
som låter Zeus’ vrede över järnålderns stolta människor
utgöra motivet till floden, från vilken Deukalion och Pyrrha
räddas i en flytande låda, som strandar på Parnassen
eller Othrys. Även här är offret det första man gör. Och
Zeus låter själv Hermes undervisa människoparet, hur det
skall alstra en ny mänsklighet genom att kasta stenar bakom
sig.
Alla dessa sägner bära forntidsskildringens prägel; men
på ett egendomligt sätt spela framtidsförväntningarna in i
dessa undergångsmyter. Så t. ex. förefaller det, som om den
persiska myten om Yima avspeglade en gammaliransk
tanke om världens undergång. Yima var guldålderfursten i
tidernas lyckliga morgon. Men det kom — eller skall komma
— en tid, då jorden täckes av mörker och vinter; då räddar
Yima sina trogna i en "vara", ett slags fålla, vari han
bevarar dem åt ett lyckligt liv. Man har jämfört denna iranska
sägenvinter med den fimbulvinter, varmed den nordiska
mytologien hotar världen till sist, och ser häri en rest av en
gammalarisk eskatologi, vilken i Persien senare överflyglades
av den zarathustriska läran om världens förestående
förnyelse genom domedagens eld. Säkert är emellertid, att
Eddans undergångslära på ett förunderligt sätt blandar forntid
och framtid samman i dessa sägner, förkunnelsen av världens
slut med löftet om en ny begynnelse, flodsägner från svunna
tider med fruktan för en kommande vattuflod, eskatologi
med kosmogoni, gudarnas ragnarök med världens förnyelse.
Det har påvisats (av Axel Olrik: "Ragnarök"), att världens
undergång genom vatten, genom havets översvämning är ett
gängse domedagsmotiv i nordiska kusttrakter, framför allt
vid låga kuster såsom de danska. Men Völuspas ståtliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
