Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Då allmogen upptäcktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I våra dagar skulle man icke bli synnerligen glad över
en samling av detta slag som källmaterial för ett folks
diktning. Ty när man genomläser Percy’s Reliques,
förvånas man över att se de engelska folksångerna
förekomma i den avslipade versform, som man tyckte mest om
under det adertonde århundradet. Och jämför man dem
med det material, som de äro byggda på, och som senare
forskningar bragt i dagen, finner man, att Percy handskats
godtyckligt med det och beskurit det i enlighet med
smaken hos sin samtid. Därför ha hans samlingar under
någon tid varit i misskredit hos folkloristerna. Man måste
emellertid erinra sig, hur den tid var, under vilken Percy
arbetade, och för vilken han skrev. Man var då så
behärskad av klassicismen, att man säkerligen fullständigt
skulle ha förbisett en diktning, som icke till en viss grad
bar dennas prägel. Och han har helt visst gjort klokt i att
delvis foga sig efter denna smak. Ty därigenom
uppnådde han att få sina kära folkdikter lästa.
Det sistnämnda lyckades nämligen för honom. Redan
kring mitten av 1700-talet uppstod i England ett
modesvärmeri för folkvisor, och naturligtivs fick detta sin
största betydelse för det kommande diktarsläktet, som nu
lärde sig att vända blicken mot folket och att förnya sin dikt
genom den poesi, som levde bland folket.
Samtidigt med Percy’s diktning hade det uppstått en
annan på folklig grund, som skulle bli ännu mera berömd,
låt vara att dess berömmelse efter hand blev av sorglustig
beskaffenhet. Det var den, som alla känna under namnet
Ossiansångerna, och som av samtiden betraktades som en
nordisk Homeros, ett epos, som levat i skymundan hos de
skotska klanerna, och som nu plötsligt drogs fram i ljuset.
Hur har man icke svärmat för Ossian! Vem blev väl
oberörd därav under romantikens första gryning, då man
började ana Nordens poesi och längtansfullt sträckte ut
handen efter detta friska stoff, trött på de många grekiska
myter och romerska allegorier, som renässansen och
klassicismen ständigt svärmat för och tumlat med, men som
likväl för de germanska folken alltid måste stå som
något främmande och konstlat!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
