Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Sagornas vandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De buddhistiska munkarna kände sitt folk och visste, vad
det helst ville höra. Därför ha de rest omkring och
berättat, ständigt om Buddha, om vad han gjort och upplevat och
sagt i de tusentals situationer, som hans otaliga
tillvarelseformer, än som människa och än som djur, försatt honom i.
Men alltid fanns det ett allvarsord på slutet. Även om det
är en djurfabel av den lustigaste beskaffenhet, måste den
likväl på fabelns sätt sluta med moral. På så vis kunde
buddhisterna draga alla världens sagor in i sina berättelser.
Allt, vad de hörde på sina resor, kunde de använda, bara det
kunde inpassas i Buddhas moral, och bara man kunde sätta
till en liten belöning eller ett litet straff, som man genom
förtjänst eller förseelse ådragit sig för nästa tillvaro.
Här se vi en sida av sagan, som särskilt tydligt framträder
under hedendomens blomstringstider: berättelsen skall icke
blott vara underhållande, utan också lärorik. Sagan har
formats för att draga fram en livstanke eller ge en förmaning
— eller den användes åtminstone härtill. Det ser man
tydligt av inledningen till den indiska sagosamlingen
Panjatantra, som vill berätta, hur denna samling kom till.
Det var en gång en kung — heter det i inledningen — som
hade flera söner. Men herrar prinsar voro icke hågade att
lära sig något, och den ene brahmanen efter den andre hade
förgäves försökt sig på dem med grammatik och matematik,
moral och filosofi och vad man eljest ville de skulle lära.
Allt var emellertid lönlöst. Och den gode kungen
förtvivlade om sina söner, som icke kunde bibringas några
kunskaper, och som därför icke heller kunde lära de seder och bruk,
den moral och det uppträdande, som anstå prinsar. Då kom en
dag en brahman förbi, och då han hörde talas om prinsarna,
bad han kungen om lov att få försöka med dem. Han blev
deras lärare, och om kvällen, då det blev svalt i luften, tog
han dem upp på taket och började berätta historier för dem
— just de sagor, som äro samlade i denna bok. Och då
prinsarna hört dem. och lagt dem på hjärtat, fann kungen till sin
förvåning, att de voro vakna, belevade, intresserade och
kunskapstörstande, då de förut endast varit slöa och likgiltiga.
Denna lilla historia har kanske ett särskilt ärende till
pedagogerna. Men oss alla lär den, vad sagorna använts till,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
