Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som driva förbi oss med västliga vinden och
västliga strömmen bakom sig. Och så vild fantasi ha
somliga människor, att mr Pike och mr Mellaire
fortfarande påstå, att de varit med om stormar,
som ha snurrat fartyg rundt Kap Horn, från öster
till väster. Det tycks då säkert vara ett år sedan
vi på Helsingör stucko ut från Eldslandets lä
i de rasande sydväststormarna. Minst ett
århundrade hade gått, sedan vi seglade från Baltimore. —
Men jag frågar icke ett dyft efter allt detta
dimgråa havs ilska och raseri här vid jordens utkant.
Jag har sagt Margaret, att jag älskar henne. Jag
sade henne det i skydd av presenningen över
akterdäck, där vi hakade oss fast bredvid varandra under
den andra hundvakten i går kväll. Och det sades
omigen, av oss bägge, i den klart upplysta
navigationshytten efter vaktbytet klockan åtta. Ja, och
hennes ansikte var strålande, och hela hennes varelse
var mycket stolt, utom att hennes ögon voro varma
och mjuka och sänkte sina ögonlock på ett äkta
flickaktigt och kvinnligt sätt. Det var ett stort
ögonblick — vårt stora ögonblick.
Mannen, den arme stackaren, är överlycklig, då
han älskar och är älskad tillbaka. Bedrövligt måste
sannerligen en älskares öde vara, då hans kärlek ej
är besvarad. Och jag för min del — och även av
andra skäl — lyckönskar mig till min oerhörda tur.
Ty om Margaret vore ett annat slags kvinna, om
hon vore... nåja, just av den älskliga och älskvärda
och tillbedjansvärdt insmickrande sorten, som tycks
enkom skapad till att älska och smyga sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
