Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Månen skymdes bort igen, och det var i mörkret
som Helsingör svängde om och lade sig för
styrbords halsar. Detta betydde härvidlag, endast
med undermärsseglen tillsatta, att hon låg åtta streck
från vinden eller, på landspråk, i rät vinkel mot
vinden.
Mr Pike var storartad, underbar. Till och med
medan Helsingör lovade bidevind, och hennes
förrår ännu voro brassade och han iakttog
fartygets rörelser och ratten och ropade sina order
till Tom Spink: »En spak! En spak eller två! En
till! Rätt så! Lätta på rodret!» befallde han
matroserna till väders att låta seglen gå. Jag hade
trott vändningsmanövern avslutad och vi voro
räddade, men detta sättande av alla tre
över-märs-seglen tog mig ur min villfarelse.
Månen var fortfarande dold, och i lä såg man
ingenting. Då seglen voro tillsatta, pressades
Helsingör allt längre och längre över, och jag
förstod, att det fanns mycket vind kvar, fastän stormen
hade bedarrat eller höll på att bedarra. Under
denna ökade segelmassa kände jag, att H e 1 s i n g ö r
rörde sig framåt i vattnet. Pike skickade nu
maltesaren att hjälpa Tom Spink vid ratten. Själv
fattade han posto bredvid akterluckan, där han
kunde kontrollera Helsingör, titta ut i lä och
hålla ögonen på rormannen.
»Håll fullt», var hans upprepade kommando. »Låt
henne inte falla av!»
Han tog alls ingen notis om mig, fastän jag på
väg till navigationshyttens läsida stod en dryg minut
vid hans axel och erbjöd honom tillfälle att säga
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
