Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bert Rhine hörde, men kunde ej se, den skada,
som åstadkommits. Han såg utmanande upp på
mig och väste:
»Vill ni ha ner mera?»
Det kunde ej ha inträffat i ett lämpligare
ögonblick. Beguinråns babordsbrass och strax därpå
också dess styrbordsbrass sprungo. Det var mesanmastens
stora, lägsta rå, och då den väldiga ståltingesten
svängde vildt fram och tillbaka, vände banditen
och hans följeslagare sig om och böjde sig ner
för att kunna se dit upp. Sedan rök svanhalsen,
på vilken den svängde. Så gingo toppläntorna och
undre märseskoten, och medan fartyget stampade
långskepps, vinglade rån om och ramlade i däck på
luckan numro tre, i det den förstörde en del av
bryggan i sitt fall.
Allt detta var nytt för banditen — liksom för
mig — men Charles Davis och maltesaren förstodo
mycket väl den farliga situationen.
»Akta huvudena!» ropade jag ironiskt, och de
tre böjde sig ner och ryggade tillbaka, medan de
tittade upp för att se efter, vilken ny rå som skulle
ramla ner över dem.
Under märsseglet, vars skot sprungit vid
beguinråns fall, slet sig ut ur sina lik och fladdrade i
trasor åt lä och förde ett sådant väsen, att de säkert
väntade, att dess rå skulle springa. Eftersom detta
raserande av vår ståtliga rigg var något alldeles
nytt för mig, var jag beredd på att se detta
inträffa.
Banditanföraren, som ej var någon sjöman, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
