Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtiosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var allt. De andra rusade i vild fart tillbaka
till fören, medan de tre beslagna gaffelseglen
antändes av den droppande bensinen och brunno
upp helt och hållet utan att sätta något annat på
fartyget i brand. Det är en av dygderna hos ett
fartyg med stålmaster och stålstag.
Och på däcket nedanför oss låg den man, som
Wada ränt spjutet i, hopkrupen och med ansiktet
dolt, så att vi ej kunde känna igen honom.
Och nu kommer jag till en episod i äventyret,
som är ny för mig. Jag har aldrig läst om det i
böckerna. Det är, kort sagt, vårdslöshet i förening
med lättja eller tvärtom. Jag har användt två av
mina illuminatorer. Det fanns blott en kvar. En
timme därefter, då jag hörde myteristerna närma
sig aktern, tände jag på den tredje och sista och
skrämde dem med dess sken tillbaka föröver.
Huruvida de angrepo på försök för att få veta, om jag
hade gjort slut på mina illuminatorer, eller om de
försökte rädda Ditman Olausen, skola vi aldrig få
veta. Nog av, de smögo sig akteröver, de tvingades
till reträtt av min illuminator, och det var min
sista. Och ändå grep jag mig ej genast an med
att göra nya. Detta var vårdslöshet. Det var lättja.
Och jag vågade kanske våra liv på det
psykologiska resonemanget, att jag hade övertygat våra
myterister om, att vi hade ett outtömligt förråd av
illuminatorer i reserv.
Den återstående delen av Margarets vakt, som
jag delade med henne, förflöt ostört. Klockan fyra
bad jag henne enträget att gå ner och lägga sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
