Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Polens delningar. Ryska våldet. August III. Stanislaus August. Katarina II:s, Fredrik d. stores och Maria Teresias röfvarpolitik. Polens första delning. Polens pånyttfödelse. Konstitutionen 1791. Polens andra delning. Polackernas resning; Kosciuszko.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att gynna hennes äregirighet och gifva henne tillfälle att genom yttre
framgångar få ryssarne att glömma hennes brott. Den inre
upplösningen i Polen gjorde detta land särskildt lockande för hennes
planer, och likaså erbjöd henne Turkiet gynsamma tillfällen till
angrepp, hvadan hon mot dessa stater snart började en
eröfrings-politik, som i fasthet och hänsynslöshet söker sin like i historien.
Äfven Sverges svaghet erbjöd Katarina utsikter att göra eröfringar
på dess bekostnad.
Katarina, som först sökt framställa Fredrik II såsom
"Rysslands trolöse fiende", ändrade snart sin mening, då hon bland sin
mördade gemåls papper fann flere bref från Fredrik, i hvilka denne
anbefalde honom en ädlare behandling af Katarina, och Fredrik
understödde hennes planer att få Stanislaus Poniatovski vald till
Polens kung. Hon insåg nyttan af att stå i vänskapligt förhållande
till Fredrik, och för denne var ock Rysslands stöd af största
betydelse, särskildt med hänsyn till hans hufvudfiende Österrike. Han
bemödade sig att få till stånd ett förbund med Katarina, och detta
afslöts genom traktaten af den 11 april 1764 i Petersburg genom
Fredriks sändebud grefve Sol ms. Egen säkerhet mot gamla fiender
var hvad Fredrik härvid främst hade i sikte; lugn var hvad han
framför allt behöfde efter de fruktansvärda utmattningarna i det
sjuåriga kriget, ’och på nya eröfringar tänkte han säkerligen ej. Sådana
hade åter Katarina i sikte, och därför blef förbundet dem emellan
likaså tvetydigt som ödesdigert.
Katarina, som låtit afsätta och aflifva Peter III bl. a. för hans
förbund med Preussen, kom således att fortsätta detsamma!
I en minister-sammankomst under Katarinas ordförandeskap
hade vid denna tid Z. Tschernikov framställt nödvändigheten att
begagna sig af första gynsamma tillfälle, exempelvis polske kungens
död, att från Polen taga en strategiskt viktig sträcka vid Duna, och
utrikesministern Panin talade med Fredriks sändebud Solms i
december 1763 t. o. m. om Polens delning, i fall polackerna skulle sätta
sig emot Fredriks och Katarinas önskningar. Detta förslag skrämde
emellertid Fredrik, enär han befarade nya oroligheter däraf, och det
kom ej nu under öfverläggning. Båda monarkerna förpliktade sig
i fördraget att i försvarskrig lämna hvarandra hjälp, att befordra
valet af en polsk adelsman till kung i Polen, i nödfall med
vapenmakt, att ej tillstädja kronans ärftlighet, utan upprätthålla
valmonarkien och i öfrigt den gällande "fria" författningen d. v. s. anarkien
i Polen; dessutom skulle de återförskaffa dissidenterna deras forna
rättigheter och skydda dem för förtryck af katolikerna. Härigenom
kunde de få skenet af nit för toleransen och vilseleda allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
