Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inblanda sig i Sverges inrikes angelägenheter — trots den
uttryckliga förpliktelsen däremot — nämligen för att förhindra hvarje ändring
af regeringsformen! Längre kan näppeligen det diplomatiska
sofisteriet drifvas. Ryssland ansåg hädanefter det nya regeringssättet
med dess inskränkning af kungamakten vara för sig särdeles
fördelaktigt och ville därför allt jämt bibehålla detsamma, och dess
agenter sökte därför ock att — alldeles som i Polen — underhålla
tvedräkt bland de skilda partierna i landet.
Rysslands förhållande till Sverge 1721—41.
Den tidrymd, som efter Karl XII:s fall började i Sverge,
frihetstiden, kom att utmärkas äf ständiga partistrider mellan de två
rivaliserande partierna: Hattarne, som genorn^ krig ville återställa
Sverges forna storhet och anfalla Ryssland, samt de för en fredlig
politik stämda, försigtiga Mössorna (ursprungligen "Nattmössorna"
benämnda).
Den största olyckan vid dessa strider var, att, då utländska
makter, främst Ryssland och Frankrike, sökte förbund med Sverge,
de båda partiernas ledare och en mängd riksdagsmän sålde sig till
utlänningar, mottagande betydliga summor för att gå deras ärenden
och därigenom vanhedrade svenska nationen.
Sverge måste ej blott för sin yttre säkerhet sluta sig till än
den ena, än den ändra makten, utan ock under partiernas strider
tåla utländskt inflytande i riket.
Sedan Fredrik I, som enligt sin gemåls önskan 1720 uppsatts
på tronen, genom sin svaga och opålitliga karaktär, sitt slöseri och
srna skandalösa kärleksäfventyr förvärkat nationens förtroende, antog
riksdagen 1723 en ny riksdagsordning, som ytterligare inskränkte
kungamakten. Sekreta utskottet, som nu inrättades, blef snart den
bestämmande myndigheten. Frågan om Karl Fredriks tronföljd
kom nu åter på tal, och härtigen understöddes af det holsteinska
partiet, som nu mycket vunnit i betydenhet. Dess synliga
medelpunkt var en tid det holsteinska sändebudet Bassewitz, som af ryska
hofvet blifvit rikligen försedd med penningar, hvarmed han värfvade
och underhöll anhängare.
Själf eftertraktade härtigen af Holstein ej blott tronföljden i
Sverge, utan äfven återfåendet af Slesvjg, som innehades af
Danmark under Englands och Frankrikes garanti. I båda dessa
afse-enden understöddes han af Peter, som nu förberedde hans
förlof-ning med dottern Anna. Holsteinska partiet lyssnade snart till det
förslag om ett förbund med Ryssland, som under sommaren 1723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
