Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under fransk bemedling fred slöts först mellan Turkiet och
Österrike och kort därpå mellan Turkiet och Ryssland i Belgrad (sept.
1739). Därmed var det slut med de svenska förhoppningarna på
detta håll.
Vid denna tid hade ryska hofvet flere anledningar att önska
fred med Sverge. Anna Ivanovna nalkades sitt slut, och
tronföljden efter^ henne var osäker; det gammalryska partiet beredde sig att
sätta på Peter d. stores tron hans dotter Elisabet.
Någon anledning för de fortsatta truppafsändningarna från Sverge
till Finland fans således i själfva värket icke, men, uppmuntrad af
K. G. Tessin, som sändts till Frankrike och tolkat dess välvilliga
afsikter, fullföljde dock svenska regeringen sin krigiska politik.
Anna Ivanovnas död 1740 medförde för en kort tid ett
märkligt omslag i förhållandet mellan Sverge och Ryssland. Svenske
ministern i Petersburg, von Nolcken, fick befallning att sluta sig
till det starkaste och mot Sverge mest välsinnade partiet i Ryssland.
Han trädde i en nära, fast ytterst hemlig förbindelse med
Elisabet, som, osäker om sin planlagda revolution, önskade att Sverge
måtte gifva uppslag till den statshvälfning, genom hvilken hon
hoppades komma på Rysslands tron. Hennes älskare och närmaste stöd,
fransmannen Lestocq, försäkrade å hennes vägnar, att om en svensk
krigsstyrka infunne sig vid gränsen med tillkännagifven afsikt att
förhjälpa Peter d. stores dotter till Rysslands tron och befria
Ryssland från de hatade främlingarne, så skulle flere ryska regementen
förena sig med svenskarne. Nolcken försäkrade prinsessan om
svenska hofvets varmaste tillgifvenhet, men sökte tillika att förmå henne
till en skriftlig begäran om hjälp från Sverge, med löfte om
ersättning därför. En sådan skrifvelse vågade hon dock ej afgifva.
Nolcken understöddes i sina underhandlingar af franske
ambassadören i Petersburg, och franske ambassadören i Stockholm
uppmanade hattpartiet att ej försumma detta tillfälle till handling.
Af sekreta utskottet utvärkade det ock en sammandragning af
10—12,000 man vid ryska gränsen. Medel saknades emellertid till
deras underhåll, och Mössorna hade bestämdt motsatt sig denna
krigiska åtgärd. Ådagaläggandet af förrädiska stämplingar mellan
dem och ryska sändebudet kom nu att gynna Hattarnes politik. Några
bland dem öfverraskade nämligen en natt i februari 1740
sekreteraren i sekreta utskottet Johan Gyllenstierna, just då han kom ut
från ryska ministerhotellet, och han arresterades genast jämte flere
andra medlemmar af Mösspartiet.
Förrädaren erkände, att han af Bestuscheff mottagit pengar
och meddelat honom statshemligheter, och af en nu tillsatt
förräderi-kommission dömdes han från lif, ära och gods. Hans straff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
