Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afvogt stämda mot Sverge, och denna sinnesstämning framgick
tydligt däraf, att de flesta finska representanterna i riksdagen voro
Mössor samt att flera af dem stodo i umgänge med såväl ryske
ministern som hans sekreterare. Denne, Simolin, gjorde finname
intresserade för en själfständig politisk ställning under Rysslands
beskyddi Då sålunda den största vaksamhet var af nöden, beslöt
regeringen att tillsätta en pålitlig generalguvernör, C. F. v. Rosen,
som hade att utforska ryssarnes åtgöranden och taga reda på alla
spioner och utspridare af osanna rykten, vare sig de voro ryssar
eller finska partimän. Rosen gick visserligen ofta till väga med
största stränghet, äfven då han hade blott minsta skäl till
misstankar, och väckte därför förbittring hos många. Men händelserna
visade dock, huru nödvändig denna vaksamhet var gentemot såväl
finska separatister som ryska agenter.
Det ryska förbundet efterträddes i maj 1747 af en allians med
Preussen, bemedlad af Frankrike, som ånyo beviljade subsidier för
att sätta Sverge i försvarstillstånd mot Ryssland.
Freden blef emellertid ostörd i Norden.
Ryssland var nämligen allt för mycket sysselsatt å andra håll
för att kunna på något kraftigare sätt uppträda mot Sverge.
Dess deltagande i österrikiska successionskriget 1748 (se sid. 244)
gjorde, att ryska hofvet ej önskade att samtidigt ha krig med Sverge,
hvarför det så till vida gaf efter, att Elisabet gick in på
återkallandet af Korff.
Då emellertid ryska regeringen genom freden i Aachen 1748 fått
sina trupper lediga att användas på andra håll, började den uppträda
mot Sverge med ännu större öfvermod än förut och vid hofvet i
Köpenhamn tillkännagifva sin afsikt att fråntaga Adolf Fredrik
tronföljden i Sverge och i stället öfverflytta den på en hessisk prins.
Fredrik V, som 1746 uppstigit på Danmarks tron, ville ej
vara med om ett försök att utestänga Adolf Fredrik från Sverges
tron, men han ville dock söka förhindra hvarje försök å dennes sida
att vinna ökad myndighet inom svenska regeringen, hvarför han
förband sig att gemensamt med Ryssland upprätthålla den
dåvarande regeringsformen i Sverge. I januari 1749 uppläste cfen nye
ryske ministern i Stockholm Panin för riksråden Tessin och
Ekeblad en promemoria, innehållande att Elisabet, som förnummit, att
man i Sverge ämnade efter kung Fredriks död ändra
regeringssättet, ansåge ett sådant förehafvande högst vådligt för lugnet i
Norden och ej kunde undgå att, i kraft af sjunde artikeln i Nystadska
fredsfördraget, taga alla nödiga åtgärder till förhindrande af hvarje
försök i denna riktning!
Denna artikel hade dock redan bortfallit genom freden i Åbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
