Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Finlands eröfring. Röfvarpolitik. Alexander I och Napoleon I vid freden i Tilsit 1807. Kriget i Finland och Sverge 1808—09; förrädarnes hjälp. Finland ställes under ryske tsaren. Landtdagen i Borgå. - Krigets fortsättning i Sverge. Gustaf IV Adolfs af sättning. Freden i Fredrikshamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Döbeln, som under revolutionen stod på Aland med 9,000
man för att möta den annalkande ryska hären på 17,000 man —
nu på Kumlingeön — fick den 14 mars order från härtig Karl
och Adlercreutz att genast lämna Åland samt genom en
parlamen-tär underhandla om stillestånd. Med ryske öfrerbefälhafvaren lät
han öfverste Lagerbring göra aftal om en konvention, som dock
ogillades af Araktschejéff. Denne framhöll, att tsaren ej företagit
hela denna stora expedition endast för Ålands intagande, utan för
att i Stockholm tvinga svenskarne till fred; stillestånd kunde blott
beviljas på det vilkor, att åländska fördelningen stannade, omgifven
af ryska trupper, till dess riksföreståndarens svar på fredsförslagen
kunne ankomma.
Den 17 mars började svenska hären under stark köld och
snöyra tåget öfver Ålands haf. En del af eftertruppen oroades af
rys-sarne och måste gifva sig fången, men hufvudstyrkan framkom sent
på aftonen till Grislehamn.
Under tiden hade ryssarne besatt åländska öarna, och
Arak-tschejeff sökte äfven förmå dem att gå öfver till Sverge för att i
Stockholm föreskrifva fredsvilkoren. Han möttes dock nu af ett
be-stämdt motstånd, då ryssarne ansågo sig lätt bli förlorade i Sverge,
ifall isen hastigt bröte upp och svenskarne icke ganast ginge in på
fredens afslutande. Det enda Araktschejeff kunde utvärka, var att
Kulneff, med 500 kosacker och 3 skvadroner rytteri skulle följande
dagen få gå öfver till Grisslehamn. Så skedde ock, ehuru han af
svenska trupperna hindrades att besätta orten.
Då nu Döbeln, hastigt och på eget bevåg meddelade Knorring,
att riksföreståndaren var beredd att sluta fred, biföll Knorring
Dö-belns fordran, att ryska trupperna skulle utrymma Sverges jord,
hvar-för befallning genast sändes icke blott till Kulneff att ofördröjligen
återvända, utan äfven till Barclay de Tolly, i händelse han med sin
här redan öfverskridit Kvarken. Ett särskildt skäl till denna
beredvillighet var, att en sydlig vind börjat höja isen på Bottniska viken
och man befarade att den inom några timmar kunde brytas sönder.
Sedan Lagerbrings underhandlingar ledt till afslutandet af ett
stillestånd, lofvade Knorring, som ständigt fruktade isens
sönderbrytande, att ofördröjligen utrymma Åland och återgå till Finland,
under förbehåll att å svenska sidan intet försök gjordes hvarken till
lands eller sjös för dessa öars återtagande, så länge
fredsunderhandlingarna pågingo. Förskräckelsen för ryssarnes framryckande öfver
Ålands haf till Stockholm var där sådan, att man ansåg Lagerbring
ha utvärkat synnerligen fördelaktiga vilkor, hvarför ock härtig Karl
genast godkände dem.
Alexander förklarade emellertid sitt synnerliga missnöje öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
