Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Finlands eröfring. Röfvarpolitik. Alexander I och Napoleon I vid freden i Tilsit 1807. Kriget i Finland och Sverge 1808—09; förrädarnes hjälp. Finland ställes under ryske tsaren. Landtdagen i Borgå. - Krigets fortsättning i Sverge. Gustaf IV Adolfs af sättning. Freden i Fredrikshamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre fram, till Säfvar. Här anföll Kamenski den den 19 aug.
den svenska hären, hvilken Wachtmeister låtit intaga en illa vald
ställning å ömse sidor af en å. En häftig strid, den blodigaste på
svensk botten, uppstod; den varade från kl. ½7 på morgonen till
kl. 3 e. m., då Wachtmeister, till följd af Kamenskis med stor
skicklighet ledda rörelser, ansåg sig böra lämna slagfältet och värkstälde
återtåget till Ratan, där han intog en ställning på en liten halfö.
Här blef han åter anfallen af Kamenski och en ny strid begynte,
som varade från kl. 4 till 8 e. m. den 20 aug. Wachtmeister hade
låtit i hast uppföra flera fältvärk och Puke hade uppkastat ett
batteri på en närliggande holme, från hvilket, så väl som från de
svenska kanonsluparna, ryssarne mottogos med en så mördande eld, att
de slutligen funno rådligast aftåga, utan att medtaga sina sårade.
Följande dagen gick emellertid svenska hären åter ombord, hvartill
såsom skäl uppgafs, att det åsyftade ändamålet, Västerbottens
befriande från ryssarne, redan var vunnet, emedan fienden nu var stadd
på återtåg norrut.
Enligt Wachtmeisters rapport om fälttåget var "hela hans styrka
omkring 5,000 man, då däremot såväl de tagna fångarnes
uppgifter som alla öfriga underrättelser därutinnan enhälligt instämma, att
fienden med de förstärkningar den innan bataljens början erhöll,
utgjorde vida öfver 8,000 man«. Wachtmeister uppgaf, att ryssarne
förlorade dubbelt så stort antal som svenskarne, då det enligt alla
uppgifter öfversteg 2,000 man, förutom 200, som tillfångatogos.
Den svenske öfverbefälhafvaren intygade ock, att alla i hären,
så befäl som manskap utan undantag, utmärkt sig. I en särskild
rapport meddelade han äfven drag af kvinlig tapperhet, i det han
meddelade, att soldaten Servenius’ hustru, som smugit sig ombord
vid truppernas embarkering, i karlkläder bevistat slagen vid Säfvar
och Ratan och, äfven sedan hennes man stupat eller tillfångatagits,
under fiendens eld bistått sin trupp, hvarför han tilldelade henne
medalj för tapperhet!
Svenskarnes tapperhet intygades ock af pastor E. Gravallius,
hvilken såsom fältpräst deltog i kriget och därom skref en delvis
versifierad berättelse[1]. Han skildrar här först folkets lidanden i
de af ryssarne hemsökta trakterna, som alldeles föröddes, hvarför
glädjen blef stor, då kustarmén anlände. Krigets fasor, de sårades
och döendes jämmer samt många enskildheter i drabbningarna
tecknar han lefvande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
