Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- XVIII. Ryssland och Sverge 1810—1814. Karl Johans och Alexander I:s förbund; dess garantier för Finlands förening med Ryssland och Norges förening med Sverge.
- Karl Johans politik. Brytningen med Napoleon. Mötet i Åbo 1812. Sverges och Norges förening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jer framhållit[1], ha kunnat göras gällande gentemot den svenska
synpunkten och bli ett nytt störande element i den återknutna
förbindelsen med Sverge. Finlands försvar skulle ha försvårats på
dubbelt sätt, nämligen mot Finland själf, eller rättare mot vissa finska
intressen, och mot Ryssland, som aldrig kunnat uppgifva planen att
återeröfra landet. Geijer gillade därför obetingadt den politik Karl
Johan och några svenska statsmän följde, då den "med upptagande
af en gammal svensk plan (slutligen utförd i den rätta frihetsanda,.
som visar sig i aktning för ömsesidig rätt) sökt ersättning
genom Sverges och Norges förening och således, såsom all sund
politik, bestämt sig efter värkliga förhållanden. — — Denna politik
har förekommit oss såsom den bästa, i den betydelse ordet på detta
fält kan ega, nämligen den bästa under gifna förhållanden och
omständigheter“.
* *
*
Sedan Napoleons väldiga här till allra största delen omkommit,
under ryska fälttåget 1812, men han icke desto mindre lyckades
skapa en ny här, med hvilken han våren 1813 uppträdde i
Tyskland, bildades den sista koalitionen mot honom af Ryssland, Sverge,
England och Preussen. Äfven engelska regeringen lofvade nu att.
förhjälpa Sverge till förvärfvandet af Norge. Karl Johan deltog
med 30,000 svenskar i kriget i Tyskland; Napoleon blef slagen först
vid Gross-Beeren och Dennevitz och sedan, i "den stora
folkslakt-ningen" vid Léipzig (oktober 1813). Den svenska hären hade
emellertid Karl Johan sparat så mycket som möjligt för det krig mot
Napoleons bundsförvandt Danmark, som återstod. Han intog
Ly-beck och dref danska hären tillbaka till Ejdern, hvarpå Fredrik VI
begärde stillestånd och kort därpå gick in på freden i Kiel
(januari 1814), däri han till Sverges konung afstod Norge och som.
ersättning erhöll svenska Pommern.
Norrmännen, som sedan länge varit missnöjda med Danmarks
öfverherskap och lifvats af en kraftig själfständighetskänsla, ville
naturligtvis ej godkänna detta bortskänkande af deras rike till
Sverge-och flertalet önskade nu i stället att återställa Norges forna
suveränitet. Ståthållaren prins Kristian Fredrik uppmanades att förklara
sig för Norges regent och den till Eidsvold sammankallade
riksförsamlingen antog den 17 maj 1814 Norges grundlag och valde
prinsen till Norges kung. Karl Johan ville dock ej afstå från Sverges
[1] Se Litteraturbladet, utg. af E. G. Geijer, 1838: Om
Allianstractaten mellan Sverige och Ryssland år 1812.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:07:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/naosteuro/0463.html
