Striderna om östra Europa mellan Ryssland, Polen och Sverge, Från äldsta tider till våra dagar / 464 (1901) Author: Anton Nyström - Tema: Russia, War Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Ryssland och Sverge 1810—1814. Karl Johans och Alexander I:s förbund; dess garantier för Finlands förening med Ryssland och Norges förening med Sverge. - Karl Johans politik. Brytningen med Napoleon. Mötet i Åbo 1812. Sverges och Norges förening. - Ryska planer i Skandinavien 1814

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fordran på landet och förde en svensk här öfver gränsen; efter
några sammandrabbningar med norrmännen var kriget förbi efter ett
par veckor, då de stridande ingingo ett stillestånd och afslöto
konventionen i Moss (den 14 augusti 1814). Häri förband sig kung
Kristian att afstå från Norges krona och utfäste sig Karl XIII att,
om Norges storting antoge föreningen med Sverge, i hufvudsak
godkänna Norges grundlag. Sedan stortinget underhandlat med
svenska kommissarier om vissa ändringar i grundlagen i och för
unionen, beslöt slutligen stortinget Norges förening med Sverge och
utkorades Karl XIII till Norges kung (den 4 nov. 1814).

Ryska planer i Skandinavien 1814.

Till gengäld för Sverges samvärkan med de stormakter, som i
kriget 1813 besegrade Napoleon, hade Karl Johan fordrat
uppfyllandet af deras löften angående Norges förening med Sverge,
hvar-för Ryssland, Österrike, Preussen och England sände kommissarier
till Norge för att förmå kung Kristian att erkänna föreningen
enligt Kielerfreden. Af särskildt intresse är att känna, hvad Rysslands
ombud, general Orloff, i en hemlig berättelse till sin regering
meddelade rörande förhandlingarna och den politik Ryssland borde följa
i Skandinavien[1].

Man får häraf veta, att Österrikes representant antydt sin
regerings intresse af att "Sverge stärktes« såsom en motvikt mot
Ryssland, men huru Orloff ville göra gällande «sitt fäderneslands
intresse1‘ och ansåg nödvändigt att Sverge fick Norge "af våra
händer och ensamt af våra händer«, framhållande att "Sverge hittills
följt Rysslands system" och utbredande sig öfver "Sverges försök att
föra en själfständig politik" och dess regerings "äregiriga luftslott!"

Den ryska diplomaten utvecklade vidare Rysslands politik
alltifrån Elisabets och Katarina II:s dagar att nämligen hindra de tre
nordiska rikenas förening, som han ansåg vara Sverges mål. Sitt
eget lands väl ville han befordra genom vissa planer på Norge, då
nu föreningen med Sverge förestod. «Norge, säger han, var förr
helt och hållet passande för Rysslands politik, då det anföll Sverge
hvar gång detta land hade krig", och påpekar att "det aflägsna
målet för den svenska äregirigheten är herraväldet öfver Östersjön —
den fördel, som Sverge drager af förvärfvandet af Norge". För att
grunda Rysslands politik i Norden på en oförstörbar grundval, vore

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>