Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Ryssland och Polen i 19:de årh. Storhärtigdömet Varschau. Alexander I. Wienerkongressen fjättrar kungariket Polen vid Ryssland. Nikolaus I. Polska upproret 1830—31. Alexander II. Polska upproret 1863. - Polen och Alexander II. Polska upproret 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Wielopolskis enda fel anses ha varit att ej i tid ha användt
regeringens maktmedel att krossa de "röda", utan för sent tiilgrep ett
sådant — rekryteringen — som Kozmian blott kallar "ett
under-ordnadt, dåligt medel, då det ej kunde släcka elden i härden". Så
lätt halkar han öfver själfva den barbariska anledningen till
upprorets utbrott och som fäller domen öfver Wielopolski. Med bitterhet
bedömes af denna skola emigrantpartiet för dess värksamhet för
europeisk intervention, fast denna fick sin orsak i den rysk-preussiska
konventionen och Napoleon tog initiativet, och kategoriskt framhålles,
att det var "de nationella felen, som medförde 1863".
Att påvisa begångna fel och misstag hos sin egen nation är
förvisso lofvärdt; men denna syndabekännelse är dock allt för öfverdrifven.
Kozmian har karaktäriserat revolutionen såsom en
"själfmords-handling", eller ett "förbund mellan förnuftet och vansinnet, mellan
öfverläggningen och feberhettan, som måste förstöra all politisk
vishet". Revolutionärerna voro dock, säger han, inga dåliga polacker
och inga charlataner, utan entusiaster och fanatiska patrioter, fast
deras tankegång var förskrufvad och deras beräkningar alldeles
oriktiga. Kozmian lägger emellertid skulden till nederlaget ej blott
på de "röda", utan ock på de "hvita" kring Zamoyski samt
emigrantcheferna i Paris, hvilka senare läto imponera på sig af
demonstrationerna i Varschau och sände de upproriske förhållningsorder,
och dessutom på Napoleons ständiga förklaringar, att han ej skulle
öfvergifva Polens sak.
Det är en lätt säk att vara efterklok eller att, om en revolution
misslyckats, uppvisa missräkningarna och de begångna felen. Men
icke så lätt är att under rörelsens gång säga, huru ett förbittradt folk
skall handla, i synnerhet som det är med revolutioner som med krig,
att oberäkneliga faktorer och tillfälligheter ofta fälla utslaget. Sista
revolutionen skulle tvifvelsutan ha lyckats, om blott en enda
stoi-makt ställt sig på polackernas sida.
Att åberopa Alexander II:s "frisinnade" och "reformvänliga"
afsikter tjänar till intet, då det gick med honom som med Alexander I
och måste gå med hvarje rysk tsar, så länge det despotiska systemet
bibehålies. I själfva Ryssland gaf han ej hvad han lofvade, och denna
tsar, som för bondeemancipationen kallades "befriaren", tillät i öfrigt
ej den minsta eftergift för tidsandan; han framkallade slutligen
allmänt missnöje i Ryssland och hvad som räddade hans minne att
bli alldeles afskydt, var hans blodiga död.
Vid den tid revolutionen började, rådde visserligen i Ryssland
en allmän liberalism — hvilken dock ej var synnerligen
djupgående — och var såväl regeringen som den bättre delen af de
högre klasserna böjda för att bevilja Polen rätt betydliga eftergifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
