Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Ryssland och Polen i 19:de årh. Storhärtigdömet Varschau. Alexander I. Wienerkongressen fjättrar kungariket Polen vid Ryssland. Nikolaus I. Polska upproret 1830—31. Alexander II. Polska upproret 1863. - Polen och Alexander II. Polska upproret 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men huruvida de föreslagna reformerna för autonomi skulle blifvit
utförda och ej med tiden återtagna, stöd i vida fältet.
Försöket var ju förut gjordt, men hade alldeles misslyckats
under Alexander I, som dock hyste en viss förkärlek för Polen
och hade en så framstående bundsförvandt i Adam Czartoryski.
Nu voro förhoppningarna vida mindre än förr, och man får ej
tadla revolutionärerna, då de ej trodde på framgången af
Wielo-polskis "räddande system", som hvilade på blindt förtroende för
Ryssland.
Det är alltför sannolikt, att Alexanders eftergifter åt Wielopolski
voro helt bedrägliga och att man i Petersburg beräknade den
värkan, som dennes polititik kom att utöfva på polackerna.
Gammal-ryssarne kunde ej finna sig i att se polackerna komma i åtnjutande
af konstitutionell frihet och hade aldrig tillåtit den.
Upproret af 1863 var visserligen en stor olycka, och enhvar
måste ju önska, att det aldrig egt rum. Men denna önskan får ej
låta oss glömma alla dess anledningar och att det blef nära nog
en nödvändighet genom tidigare och senare missgrepp och
missgärningar. Lika väl kunde man önska, att upproret 1830—31 ej
egt rum och att 1794 års frihetskrig uteblifvit, ja, att polackernas
stora reformarbete efter delningen 1772 med den ryktbara
konstitutionen af 1791 aldrig egt rum, ty detta ledde ju till Polens andra
delning af rofstaterna.
Därhän föres man af dem, som berömpia sig af att i Polens
historia drifva realpolitik. Realpolitik, d. v. s. tålig underkastelse,
skulle polackerna ha fört, om de varit ett förslafvadt och försoffadt
folk utan behof af frihet, om de ingen fosterlandskärlek egt, om de
ingen aktning haft för sig själfva och sin kultur. Man förstår lätt,
att mången polack i tärande sorg öfver upprorens resultat ogillat
dem, men den historiska kritiken får ej påvärkas af sådan stämning,
hur naturlig den än är.
Nyligen ha emellertid i ett annat med Ryssland införlifvadt
land händelser timat, som äro egnade att i hög grad ändra den
bittra kritiken af de polska upproren såsom öfverilningar och
dårskaper. Jag menar det ryska våldet i Finland alltifrån den 15 febr.
1899. Landets konstitution har upphäfts, all medborgerlig frihet
är borta och russifieringen i full gång, och ändå har Finlands folk
ej visat spår till revolutionära tendenser, utan varit så lojalt som
möjligt gentemot sin ryske herskare.
Ryssland har i Finland visat hvad det ämnade Polen, äfven
utan de "oroliga" polackernas resningar. Lofva och bryta löften,
bevilja konstitutionell frihet och utan orsak upphäfva den, det är
rysk regim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
