Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett förskräckligt larm hördes utanför. Strax derpå kommo flere
tjenare mspringande och omtalade, helt upprörda, att främmande
krigare kommo ridande upp för berget.
Bröderna skyndade bestörta till dörren; men den förste, som
var ute för att se, hvad som stod på, var Pieter Marit/.. Den
anblick, som mötte honom, kom hans hjerta att bulta, och han
blef stående som fastnaglad af häpnad.
En ryttarskara, sådan han aldrig förr sett, kom ridande uppför
berget. Vapen, remtyg och hjelmar glänste i strålarna från den
nedgående solen. Ryttarne buro röda rockar, höga blanka stöflar,
redo granna hästar och sågo så ståtliga ut, att Pieter Maritz aldrig
kunnat tänka sig något liknande. Han räknade tjugufyra, och
de redo tre och tre i bredd. I spetsen kom en helt ung man,
som förde kommandot, och efteråt red en skäggig soldat, som
hade guldränder på ärmen.
Tåget hade gjort ett djupt intryck på hela församlingen i
Botschabelo. Ingen hade stannat inne, utan gammal och ung,
män, qvinnor och barn hade rusat ut, skreko på samma gång af
förtjusning och fruktan och trängde sig fram på vägen, så att
ryttarne endast i skridt kunde avancera och måste akta sig att ej
hästarne måtte trampa på de nyfikna, dansande och skrikande svarta.
Framför missionshuset höll den unge anföraren in sin häst,
och som Pieter Maritz stod närmast, vände han sig till honom
med förfrågan, om hvilken vore församlingens föreståndare. Han
talade engelska, hvilket språk Pieter Maritz mycket väl förstod,
men frågan framstäldes i så öfvermodig ton och med så
främmande uttal, att Pieter Maritz helt förundrad teg och funderade,
hvarför väl den unge krigaren talade så i näsan.
»Kan bondlymmeln icke svara eller vill han icke?» ropade
engelsmannen.
Pieter Maritz blef röd af vrede och blyghet och grep
ofrivilligt efter hirschfängaren. Men han var utan vapen, emedan
han blifvit öfverraskad vid bordet.
»Pojkslvngeln borde åtminstone veta taga af sig hatten», skrek
engelsmannen å nyo. »Det är nödvändigt att lära detta folk pli.»
I detta ögonblick, innan striden hunnit flamma upp, kom
superintendenten fram och sade sig vara föreståndare för
missionsstationen och för öfrigt tyska kyrkans i Transvaal öfverhufvud.
Engelsmannen helsade höfligt på honom, ehuru med en viss ned-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
