Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ropade hvarandra under sin ridt fram och tillbaka för att bilda
en sammanhängande kedja, kunde förnimmas. Till och med
hästarnas steg dogo bort i det höga gräset. Nästan ljudlöst
sqval-pade vågorna mot stranden; floden var låg och smal. Ett
blå-grått skimmer låg öfver vattnet. Men snart mörknade himlen,
och åskan mullrade på af stånd. Väldiga moln drefvo hastigt upp,
och en stormby piskade landskapet. Blixt på blixt bröt fram, och
åskdundret fortsatte nästan oafbrutet. Ett störtregn föll. Det var
omöjligt, att i detta häftiga oväder kunna urskilja något annat
än det bjerta ljuset från de elektriska flammorna, och vaktposterna
hade nog att göra med att lugna sina hästar och hålla sig i
förbindelse med hvarandra. Man kunde ej se tio steg framför sig,
utom i det ögonblick, då blixten upplyste landskapet och
grann-posternas gestalter, och för det häftiga regnet kunde man ej höra
någonting, jemte det att det genomträngde kappa, blus och skjorta
och höll både häst och ryttare som i ett bad. Detta oväder räckte
i tre timmar; då drogo de svarta molnen bort, och stjernorna
blickade åter ned från den djupblå himlen. Men landskapets
utseende var förändradt. Marken var genomdränkt, och gräset
nedslaget, Inyezane brusade och skummade och flöt ej längre inom
sin förra bädd, utan öfversvämmade slätten, der boerna redo fram
och tillbaka.
Morgonen var nära, och Pieter Maritz spejade med öga och
öra, om ej fienden, med sin kärlek för nattliga angrepp, kunde
spåras. Men allt var stilla. Under tiden stego nya, lätta moln
upp och höljde himlen i skugga; blott i öster syntes några klara
strimmor invid horisonten, som belyste den gråa floden.
Morgonvinden blåste öfver det våta gräset och kom Pieter Maritz att
huttra af köld i sina genomvåta kläder.
Då tyckte han sig i ett nu se ett mörkt föremål drifva i vattnet.
Men han var ej säker på, att det var ett zuluhufvud; ty det kunde
ju vara någon murken trädbit eller rot, som vattnet dref mot
stranden. Han manade på Jager och lät honom genom vass och
rör gå ända ned till vattenbrynet, så att vattnet spolade öfver
hästens fötter. Med en genomträngande blick och sänkt hufvud,
utforskade han de i gryningen nästan oskönjbara föremålen.
Plötsligt ryckte han till, ögonen spärrade upp sig, och han lade bössan
på venstra armen, som höll tyglarna, sänkte mynningen och sigtade
nedåt. Framför honom låg, till hälften i vattnet och med arm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
