Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är tillfångatagen eller död! Hvad skola vi göra? O, så
fasansfullt, så fasansfullt!»
»Låtom oss rida dit, der löjtnant Carey förlorade prinsen!»,
sade öfverste Buller.
»Huru kunna vi det?», sade general Wood. »Zuluerna äro
kanhända der i stora skaror. Vi kunna blott marschera dit med
en stark afdelning. För öfrigt är det nu för sent. Löjtnant
Carey, ni borde bättre gifvit akt på er pligt! Ni är arresterad
och kommer att ställas inför krigsrätt. Lemna er sabel!»
Löjtnant Carey böjde hufvudet och räckte sitt vapen åt
öfverste Buller, som lemnade det åt en kavallerist, och derpå
vände engelsmännen tillbaka till general Newdigates läger.
Först följande morgon ryckte en afdelning ut att söka
prinsen. Sex sqvadroner ulaner och dragoner marscherade ut klockan
fyra på morgonen under general Marshalls befäl, och löjtnant
Dubois med en afdelning boerryttare red förut. Då fransmannen
af Pieter Maritz hört löjtnant Careys berättelse, råkade han i ett
tyst raseri, som var värre än hans vanliga högljudda vrede. Med
sammanbitna tänder och rynkad panna red han denna morgon
framför sina ryttare och var alltid hufidra steg i förväg. Pieter
Maritz red bredvid honom och utvisade den väg, han sett löjtnant
Carey taga föregående dag.
De sågo den kraal sticka fram på afstånd, vid hvilken, enligt
Careys beskrifning, man gjort halt, och då de närmade sig den,
kom en häst utan ryttare, som betat i säden, trafvande mot dem.
Gnäggande närmade han sig de andra hästarna.
»Det är prinsens fuchs!», ropade Pieter Maritz och fattade
honom vid tygeln. Löjtnant Dubois betraktade hästen. Han var
sadlad; i pistolhölstren voro en revolver, kartor och papper samt
ett skriftyg instuckna. Stigbyglarna hängde ned, men Dubois
märkte, att en läderrem, med hvilken renseln varit fäst bakpå
sadeln, var söndersliten, och att renseln fattades. Den sönderslitna
änden hängde ned från sadelringen.
Dubois pekade på denna ände. »Ser det icke ut», frågade
han, »som om prinsen hållit i denna rem, då han satte sig upp,
och som om remmen dervid brustit?»
De redo vidare, och Pieter Maritz förde hästen vid tygeln.
Nu kommo de till en klyfta, genom hvilken litet vatten flöt
fram, och en sorglig scen tedde sig här för deras blickar. All-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
