Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tog Pieter Maritz af åt öster för att före nattens inbrott uppnå
det vadställe, som förde öfver Buffalo, der han skulle träffa
kamraterna. Dessa voro redan der, ty de hade färdats en kortare väg,
och de berättade, att icke heller de sett till fienden.
»Vi skola sofva», sade Pieter Maritz. De lade sig ned under
skyddet af stora träd i en dal nära öfverfartsstället och utstälde en
vakt, som flere gånger aflöstes. Innan solen ännu gått upp, steg
Pieter Maritz upp och väckte kamraterna.
»Vi skola rida fram till Newcastle», sade han, »det är mörkt,
och dimman kommer oss till pass.»
De sadlade hästarna och redo den gamla postvägen i sydlig
rigtning. Det var så mörkt, att de blott med möda kunde hitta
vägen, och det sparsamma ljuset från natthimlen var omtöcknadt
af en tät dimma, som uppsteg ur Buffalos och bifloden -Incandus
floddalar. Sedan de en half timme i rask takt ridit vägen fram,
togo de af åt venster mot de berg, som ligga strax norr om
Newcastle. Pieter Maritz valde denna väg för att de måtte undgå faran
af att möta en patrull eller blifva upptäckta, innan de anlände till
Newcastle. Han red sjelf i spetsen och förde sina kamrater på
en smal stig under skuggan af de träd, som betäckte höjderna.
Vägen var besvärlig, ty på flere ställen var den för fotgängare
banade stigen belamrad med klippstycken, och allt emellanåt
måste ryttarne klättra öfver djupa klyftor, hvilka skulle hafva
erbjudit oöfverviuuerliga svårigheter för hvilka andra hästar som
helst än de små starka boerhästarna. Under tiden blef det ljusare,
dimmorna skingrade sig, och vägen var ej längre så svår att
finna. Ryttarne klättrade uppför en brant, der stigen helt och
hållet upphörde, och redo bort till de träd och klippor, som
betäckte bergskedjans södra ryggås. Ju högre de kommo, dess mer
skingrade sig mörkret, och föremålen började visa sig i sina rätta
färger. Slutligen kommo de ut ur en skog af taggiga mimosor,
uppnådde toppen och sågo nu den nyfödda dagens klara strålar
skimra genom skogen i öster.
»Om vi komma längst ut på denna höjd», sade Pieter Maritz,
»måste vi enligt min uträkning se Newcastle ligga nedanför oss.
Men forsigtigt, att man ej må upptäcka oss!»
Pieter Maritz steg af hästen, lät två karlar följa sig,
äfven-ledes till fots, och gick framåt, under det att den öfriga hopen
stannade efter med hästarna. Hans skarpsinne hade ledt honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
