Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I detta ögonblick rullade en lätt vagn in bland mängden,
och det kloka ansigtet med det hvita skägget, som Pieter Maritz
sett i Bloemfontein, visade sig. Presidenten Johannes Brand kom
som medlare mellan England och boerna. General Joubert gick
emot honom och räckte honom handen.
»Lefve boerna!», ropade Pieter Maritz.
Presidenten Brand kastade en blick på ynglingen med fanan
och måtte hafva känt igen honom. Han log. General Joubert
märkte blicken och leendet.
»Detta är en af våra bästa stridsmän», sade han. »Pieter
Maritz har en röst, som höres. Lika högt som han nu förkunnar
segern, lika högt var hans anfallsrop på Majubaberget. Vi hafva
mycket att tacka honom för; han har gjort sig fortjent om sitt
fädernesland.»
Boerna rundt omkring sågo på ynglingen och visste, att
generalen sade sannt. Pieter Maritz rodnade af lycka och stolthet.
Då kom en häst framsprängande, och på dess rygg gungade
en smärt, jungfrulig gestalt. Pieter Maritz såg på flickan och
igenkände boerdottern från Pretoria, den tjusande unga damen
med det kastanj ebruna håret. Han hade aldrig kunnat glömma
henne, och ej ens under krigets tummel hade hennes bild bleknat.
Han såg nu, att hon var ännu ljufvare, än han tänkt sig henne.
Hon red fram till honom med det leende, som en gång tjusat
honom så högt, och tog en ros från sitt bröst.
»Åt den firade segraren!», sade hon och räckte honom
blomman. »Tag denna ros som ett tecken på den tacksamhet, som
vi qvinnor egna vårt fäderneslands beskyddare!»
Pieter Maritz tog rosen, och en hittills ännu aldrig anad
sällhetskänsla fylde hans bröst.
Derpå föll hans blick på en lysande, röd uniform bland alla
de mörka bluserna och på ett dystert, sorgset ansigte. Lord
Adolphus Fitzherbert hade närmat sig presidentens vagn, i hvilken
äfven en engelsman befann sig. Fången ville taga kännedom om,
huru det förhöll sig med freden.
»O, Adolphus, icke denna dystra min!», ropade Pieter Maritz
hjertligt. »Jäg är så glad, att jag gerna kan dela med mig litet
glädje åt er. Låt mig ej förlora er vänskap, om också ödet icke
förlänat seger åt ert land, utan åt vår sak!»
Lorden skakade afvisande på hufvudet. »För segraren är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
