Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det lätt att tala så», svarade han, »men jag kan ej glömma den
förödmjukelse, er seger innebär för oss.»
Pieter Maritz hoppade af hästen och räckte fanan till en
landsman. Han gick fram till engelsmannen och omfamnade
honom.
»O, vredgas icke, Adolphus», bad han, »låt mig på denna
glada dag icke sakna er vänskap!»
Lorden ville lösgöra sig ur vännens armar, men var rörd af
hans bön, då han i ett nu blef orörlig och med förvåning blickade
framför sig. Pieter Maritz följde med ögonen rigtningen af hans
blick och utstötte ett rop af glad öfverraskning. Genom trängseln
banade sig en man väg, i hvilken han igenkände den
gamle-missionären, och strålarna från den fromme mannens blida ansigte
lyste emot honom. Mängden gjorde plats för denne
vördnadsbjudande gestalt, och den tyske missionären trädde fram till de
båda vännerna.
»Jag ser er i hvarandras armar, trots strid och blod», sade
han med mildt allvar, »och jag förtröstar- på, att er vänskap, som
öfverlefvat kriget, är ett godt förebud för freden. Om redan
menniskors kärlek är så stark, huru mycket mera skall då ej
Guds kärlek förmå! Den skall försona de folk med hvarandra,
hvilka färgade Afrikas jord med sitt blod, och i kristendomens
ljus skall landet blifva en god jordmån för det guddomliga
ordets säde.»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
