Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När gudarna skratta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av allt detta får man ej dra den slutsatsen att
Carquinez, som är min käre vän och ännu kärare
kamrat, var en drinkare. Långt därifrån. Han
förgick sig sällan. Han var, som sagt, konstnär. Han
visste när han hade fått nog, och nog var för honom
jämvikt — den jämvikt som ni och jag ha då vi äro
nyktra.
lian iakttog en klok och instinktlik måttfullhet
som hade något av den grekiska antiken. Men
han var långt ifrån någon grek. »Jag är aztek,
jag är inka, jag är spanjor», har jag hört honom
säga. Och han såg verkligen så ut, hans mörka
hy och hans oregelbundna och outvecklade drag
tydde på en härstamning från flera gamla och
främmande raser. Hans ögon under sina tjocka, välvda
bryn sutto långt i sär och voro kolsvarta som hos
vildarna. och framför dem föll alltid ner en stor
svart hårtofs genom vilken han tittade fram som
en skälmaktig satyr genom ett snår. Han bar alllid
en mjuk ylleskjorta under sin jaquette av
bomullssammet och hans halsduk var röd. Den senare
skulle vara i stället för den röda fanan (han hade
en gång levat tillsammans med socialisterna i Paris),
och den symboliserade människans blod och
brödraskap. Man hade aldrig sett honom ha någonting
annat på huvudet än en sombrero med skinnrem.
Det påsf.ods till och med att han var född med
denna huvudbonad. Och vad mig beträffar är det
med förtjusning jag ser denna mexikanska sombrero
vifta åt en cab på Piccadilly eller slungas hit och
dit i trängseln utanför luftbanan i Newyork.
Som sagt, Carquinez hade livats av vinet — »som
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>