Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När gudarna skratta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så kunde de hålla Kärleken vid liv. Om han fick
fasta, skulle han alltid knacka på deras hjärtaim
»Det berodde kanske på deras härstamning att
de kommo på denna olycksaliga teori. Släktarvet
vill göra sig gällande, ibland på ett högst fantastiskt
sätt. Det fördöma Albion förvandlade dem sålunda
till en tomhuvad projektmakare och en fräck, kallt
beräknande och förkonstlad slyna. Ja, jag vet inte
så noga . .. men det vet jag, att det var av
hejdlöst begär efter glädje som de avstodo från glädjen.
»Han sade (jag läste det långt efteråt i ett av
hans brev till henne): »Att hålla dig i mina armar,
tätt, men ändå inte tätt. Att längta efter dig och
aldrig få dig och så alltid ha dig». Och hon: »Att
du alltid är precis utom mitt räckhåll. Att alltid
sträcka mig efter dig och ändå aldrig nå dig, och
att detta varar ständigt, alltid friskt och nytt och
alltid med den första glöden över oss.»
»Det var inte så de uttryckte det. Deras
kärleksfilosofi hackas sönder i min mun. Hur skulle jag
kunna analysera det stoff deras själar voro gjorda
av? Jag är en padda på den våta brädden av ett
djupt mörker och jag koxar glosögd på deras
flammande själars mystiska under.
»Och de hade rätt på sitt vis. Allting är godt . . .
så länge man inte äger det. Mätthet och
besittning äro Dödens hästar, de gå i par.
’Och tiden lär oss blott att matt förgylla
vårt sällhetsrus med vanans efterglöd.’
»Det hade de lärt sig ur en dikt av Alfred Austin.
Den hette ’Kärlekens visdom’. Det var Madeleine
de Maupins enda kyss. Hur lydde den?
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>