Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min väg till diktning av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
HIIMA ANGERED STRANDBERG.
innersta detta, det tvang till att ändtligen taga ett
djupt tag i mitt eget själf.
Sommardagar då solen brände på torra
ljungen, vinterkvällar då nordan röt i fjällklofvan, kunde
jag vandra af och an, timme efter timme, på backen
ofvan fj orden och ständigt dricka mig lika rusig af
kargheten och ljuslösheten, af glädjelöshetens och
ödslighetens hela tunga fientlighet.
Här var allvar, här var helhet.
Och jag vred mina händer.
Hvad hade jag gifvit ut af min själ? Idel
flatskratt — åt intet. Ägde jag då icke annat att
gifva ?
Se människorna där nere — i deras hvassa
ögon lyste samma bleka sken som öfver
toppskummet här ute, och som vinden bröt sig mot
Qällväggen, så brottades de mot hårda öden. Ett med
naturen ur hvilken de framgått, ett i anda, ett i gärning.
Deras styrka, deras begränsning, deras öde — allt
hvilade på samma grund. Hvad det var stolt! Ur
hvad sög jag min näring? Hvar hörde jag hemma
i med och mot? På hvad grund ville jag stå eller
falla? Hade väl jag lyssnat till några stormar, jag,
tills mina kinder hvitnat och läpparna tegat?
Nej — i allt hade jag gripit fäste utom i det
enda: min egen natur.
Jag gick där på heden och ropade efter
allvarets lidelse.
Och under allt drömde hon sig in i min själ,
skärbons bistra saga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
