Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min väg till diktning av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIN VÄG TILL DIKTNING.
99
Hon drömde sig in i sol, hon drömde sig in i
storm, och naturen förklarade henne för mig.
Hon blickade med tvenne stora ögon, kärlekens
och hatets.
Hatet som var en annan form för kärleken. Det
hat utan hvilket jag icke förstod, hur någon vågade
säga till lifvet: jag älskar dig.
Hatet mot allt, som hindrade detta folk hvars
lif jag delade att lefva som fria människor. Ty
den tiden syntes mig intet vara större än att lefva
sitt eget öde oförfáradt ut.
* *
Min ställning de första åren i det lilla
kustsamhället var den angenämaste. Jag var oberoende
och kunde nästan kallas bortskämd gunstling såväl
hos strandbefolkningen som hos de få högre
stående. Som ibland händer främlingen från staden
i en trång landskrets, ägde jag större frihet än
landsens egna barn till att tala och vandia som mig
lyste. Jag var lycklig och knöt till och med
svärmiska vänskapsband med en och annan af dessa
stolta, slutna och lidelsefulla karaktärer. Ehuru
våra meningar i lifvets stora frågor oftast skilde sig
från hvarandra som olja och vatten, och jag öppet
förde mina till torgs, förändrade detta ej ett
ögonblick människornas aktningsfulla och hjärtliga sätt.
Snarare tycktes min skoningslöshet mot hvad jag
ansåg vara brister i samhället, pigga upp dem så
till vida att när jag gick tillrätta med det misstänkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
