Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min väg till diktning av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIN VÄG TILL DIKTNING.
103
beklämning grep mig. Jag stannade och undrade,
om jag icke borde vända om. Men hvarför? Det
vore dåraktigt och löjligt.
Och så gick jag dristigt in i huset.
Kall tystnad hälsade mig. Något dylikt hade
aldrig händt. Yr i hufvudet men fortfarande
oförmögen att egentligen fatta, satte jag mig ned och
öppnade ett samtal om väder och vind. Det ger
sig — tänkte jag. Men bortmotad af de knappa
svaren, måste jag slutligen gå. En flicka, väninna
till min förmodade modell, följde mig utom dörren.
Där brast det löst.
Hon formligen stönade.
»Det är förfärligt!»
»Hvad, hvad?»
»Åh Gud, åh Gud, hvarenda människa vet ju,
att det är hon till kropp och själ.»
Detta bokstafligen återgifna yttrande bröt
naturligtvis anklagelsens udd. Men därpå tänkte ingen
af oss då.
Vi hade ströfvat bortåt landet.
Jag grep hennes arm.
»Det du säger är ju lika förfärligt», sade jag,
»är det således sant?! Då måste det näpsas.»
Hon brast i gråt.
»Hvem har gifvit dig rätt att vara vår domare?»
ropade hon i raseri. »Hvad har du med oss här
att göra? Om vi skulle hitta på saker om dig, hur
tror du det skulle smaka? Åh, du falska!»
»Aldrig», afbröt jag förtviflad, »hundra gånger
har jag sagt er min mening, ni känna mig ut och in.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
