Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min väg till diktning av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
HILMA ANGERED STRANDBERG.
Det gör godt och är rätt. Känna de ej igen sig —
nå, då är ju ingen olycka skedd. Då är det helt
enkelt icke de.
Logiken tycktes mig solklar. Men en annan
liten besvärlighet kom i vägen. Det var den rent yttre
likheten hvilken syntes mig mer än en blott
tillfällighet. Om man t. ex. snörde in en liten tjock, leende
och maklig blondins själ i en lång, benig, barskt
blickande gestalt, ja, så ville det alldeles ej blifva lika
trovärdigt. Jag kände dunkelt att verkningen af den
ul-tra-realistiska metoden ytterst hvilade på
bokstafstrohet mot naturen. Det var högst kitsligt detta — ty
naturligtvis måste man uppnå största möjliga verkan.
Att afstå från den vore för mycket begärdt.
Emellertid ansåg jag mig äfven härutinnan hafva
blandat mina kort synnerligen väl och tyckte ej att
någon med rätt kunde peka på modellen. Jag var
så långt från tvifvel, att jag föreställde mig,
huruledes den dam det kunde gälla och jag tillsammans
skulle skratta — på sin höjd skifta några
hälsosamma hugg.
Så stodo sakerna, då det olyckliga numret af
Göteborgs Handelstidning, där början af »Nitälskan»
flutit in, en mörk höstkväll anlände till byn.
Jag klädde genast på mig för att uppsöka
vederbörande.
Som i går minns jag den promenaden.
Sällspordt dystert hängde fjället öfver den backiga,
gropiga gatan och ljusen, som här och där lyste
ur de små kojornas rutor, kommo den svarta
fjorden rätt under dem att glänsa matt. En outredd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
