Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
AXEL LUNDEGÅRD.
»Gomer» sin färla öfver rättfärdiga och orättfärdiga.
Han var en man med starkt utpräglade sympatier
och antipatier; och han hyste en utpräglad
motvilja mot de tidiga timmarna. Alltid kom han för
sent, ofta kom han icke alls mellan 7—8. Kom han,
var han vid elakt lynne, och då måste någon ha
smörj. Han hade sina bestämda syndabockar. De
kunde uppföra sig som änglar, det hjälpte icke, Gomers
käpp drogs magnetiskt till deras ryggar. Hans
gunstlingar kunde däremot ostraffadt begå majestätsbrott.
Jag minns en morgon, då han kallade mig fram
till katedern.
»Tag med dig Håkan Sjögren!» kommenderade
han. »Slå upp bokstafven B. Nå», han pekade på
ett ord, »hvad står där?»
»Baro — dumhufvud!»
»Hvad betyder alltså baron?»
»Dumhufvud!»
Gomer gnuggade sina händer och myste. Han
närde nämligen, af någon anledning, ett dödligt hat
till en medlärare, som var baron.
Mina ögon hade emellertid fäst sig vid ett
annat ord på samma sida:
»Barbo — skäggfisk? Hvad är det?»
»Skäggfisk?» Gomer blef misslynt och röt:
»Hvad står du och koxar efter, lilla potatisnäsa!>
Hvartill jag oskuldsfullt genmälde:
»Magistern har en morotnäsa.»
Den var nog egentligen långt mera djupröd,
men eufemismen behagade Gomer. Han skrattade
så, att tårarne runno:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
