Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornnordisk religion, mytologi och teologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till maka Nanna »den djärfva (kvinnan)», ett
sannskyldigt sköldmö- och valkyrjenamn. Men Balders
gamla (solguds-)natur lyser klart igenom. Han är
ljusast af alla gudar, bor i Breiðablik »den vida
glansen» och skådar därifrån ut öfver hela världen.
Likaså ger hafvet upphof åt flera lefvande
figurer. Under det gamla namnet Æger — så att säga
»vattuman» — tänker man sig nu en gemytlig äldre
herre, som gästfritt bjuder på sina outtömliga
dryckesvaror, hvilka servera sig själfva utan allt besvär
för den drickande. Dock har värden ondt om
tillräckligt stort kärl för att rymma sin brygd. Mindre
älskvärd är hans gemål, den falska Rán »rof» (vårt
ord rån), som drar så många hon kan ned i djupet.
Med något tvifvelaktiga manér uppträda Ægers
många döttrar, af alla slags utseenden och storlekar, men
samtliga kanske något för lifliga och emanciperade,
påminnande allt för tydligt om hafvets böljor.
Men hafvet kan ock poetiseras på helt annat sätt.
När det ryter som det värsta vilddjur och öppnar gap
stora nog att sluka både gudar och mänskor, så
liknas det med allt skäl vid en ulf, och denna figur,
vid hvilken namnet Fenrer knytes, är det värsta
odjur, myten känner. Och tanken på, hur hafvet
ringlar sig rundt hela jordskifvan (Miðgarðr), skapar
Midgårdsormen, som från att vara hafvet själft blir
ett odjur i hafvet och ännu torde delvis fortlefva i de
oändliga skepparhistorierna om »stora sjöormen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
