- Project Runeberg -  Spridda studier. Populära uppsatser / Samling 2 /
30

(1895-1924) [MARC] Author: Adolf Noreen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Språkets musikaliska sida

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vilka såsom vanligen mindre viktiga pläga ha en
mindre grad av uttalsstyrka (»halkas över»), också
ofta ligga lägre på tonskalan. Och för att ta blott
ännu ett exempel: jämför det dova stönandet hos en
svårt sjuk, som dock ännu är herre över sig själv,
med de gälla skrien från en, som överväldigas av
plågor, vilka tvinga honom att våldsamt utstöta den
luft, varmed han velat vederkvicka sig.

Man kan med skäl förmoda, att just den omständigheten,
att tonstyrka och tonhöjd så lätt och
naturligt hålla jämna steg med varandra, är
huvudanledningen till den i språkens historia utpräglade
tendensen att förr eller senare utbyta en kombination
av stark med låg eller av svag med hög ton mot de
naturligare förbindelserna stark och hög, svag och
låg ton. En sådan utveckling har t. ex. ägt rum
inom de nordiska språken, i det att både isländskan,
danskan och den finländska svenskan utbytt den
förra kombinationen, som norskan och i allmänhet
svenskan i Sverge ännu äga i de flesta flerstaviga
ord, mot den sednare (t. ex. sv. fader med
sjunkande-stigande eller blott stigande tongång, men finländskt
fader med fallande tongång). Äldre, i synnerhet tyska,
vetenskapsmän ha ofta överuppskattat denna parallellism
mellan tonstyrka och tonhöjd därhän, att man
ansett dem vara nödvändigtvis förbundna med
varandra, något som redan en ytlig bekantskap med
norska eller svenska kraftigt vederlägger. Denna
missuppfattning ligger emellertid till grund för den
högst förvillande tyska terminologien: »hochton» för
stark ton, »tiefton» för svag ton; ett uttryckssätt som
lett till att man i fråga om de tyska dialekterna i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:09:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/naspristud/2/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free