w 34 Men du vise, som höjt dig Öfver vidskeplig tro, Du, som insett, Att allt är degbitar, Som börja att tänka, Ställda i trehörning, Och sluta att tänka, Ställda i fyrkant. Löste du bättre Lyckans gåta? År du ej puckeln, Som pekar åt vårtan? Vanvårdar sig den förre, Han vet dock hvarför, Hvad ej är evigt, Aktar för intet; H B ■ i 1 Ser fjärran öfver törnedal, Högt tronande på klippa fast, Sin stad omstrålad Af evig sällhets ljus; Hör städse i höjden Hymner af salige, Lofvande den trofaste Lifvets krona. i