r 55 ] samskylde andar Som älskat och lidit Till oslitligt förbund samlens, Höfdingar i strid stån upp! Svärdet släppen ej förr Ån slagen ligger nattens gud Och öfver mänskovår ny, glöder Morgonrodnad från släktets ungdom. Kärlek gör själens djup, Men svärdsmidande, skattgräfvande, Stiger lidandet dit ned. Ty ständig medgång År intet aflande Öknens sol, Men mörka skyarnes regn Lockar skördar ur jorden. Kärlek ] sån, Kärlek 1 skörden, Och som åt vidunderödande Urtids hjältar, Skola senfödda släkter Sonande eder dödsoffer bringa Och på strömsköljd grafkulle Skaror sig festkransa.