—m 61 i Hvem sitter väl stilla? Stenar släpa Barn och kvinnor Till byggande männen. Ty plötslig förgörelse Plågar dig till handling Mot långsam förgörelse Står du lam och blind. Ångan lik drifve dig Innerlig känsla till handling, Själens ängar och marker befrukte Evig kärleks famning: Som ett moderlif skall den föda Mäktig vilja och tankar, Mer än jordens skogar Föda sippor åt våren. Men tanke af kärlek aflad År ingen svag mänskotanke. Dvärg i sagan liknar den, Som stigande ur nötskal fram Väl ute, genast växte Tills hans hjässa rörde molnen Och hans arm var stark nog Att ur led vrida världen.