U öL 62 Starke och svage ] samdräkt stån upp! Djupt i mörka schakter Ser mänskors släkte jag slafva, Af dyster vilja kufvadt Dödshetsadt sin Väg det bryter, Litet vetande Hvadan och hvarthän. jf 1 Söndersargadt släkte Af senare aflöses, Som ur sjunkande hand Hämtar jämmerredskap. Allt längre bort de sig kämpa Från lyckans och sanningens värld Ty irrbloss från afgrund kommet Till afgrund dem leder. Men ] det utsläcken Af evig kärlek eldade! Svagare, starkare Sänden ut edert ljus! Ringa facklor i vrår Flytande samman snart, Genom sekler i ensam glans Strålande stjärnor! ( l! NN |i; 11,