■ 67 Du alla rosors ros, alla törnens törne, Himlars himmel, afgrunders mörkaste afgrund, Gud och djäfvul! knappt ijälf af ditt allhaf du lodat Svindlande djupet. Dig tillheder jag, du allen mig döme; Dock du redan skänkte mig lisande lönen, Då bak svarta molnen mig log ditt ögas Gyllene solblick. “Nu min lykta slocknar, min träd är afkfippt, 1 mitt timglas silas det sista sandkorn: Evig umatt reser sig, mot mig öppnar Isande famnen. Mig for sista gången ditt öga lyser: Skönt det lyser, skönt som det aldrig lyste; Hell, helt, hell dig, du den evige andens Evige stråle! ■7\<r