•»r»r 66 T{älla i dunkel urskog af ingen trampad, Värmande härd i ensam vinteröken, Örn den upp öfver kvafva världar höja Väldiga vingslag! 'Evighetens näktergal! Då ditt genljud Dallrar från värld till värld uti kvällens skymning, Tystnar Jllitet, men kroaturen bränner Bäfvande trånad: Stjärnor glöda tyst öfver lyssnande palmer, Lejon, pantrar tänka ej mer på byte: fterrligt i allt som lefver flammar Jllltets Eviga väsen. i Tram öfver människobarnen tidens vågor, Sällan fyllda med lust och ofta med smärta, Dånande rulla. Men du på smärtornas haf är T{äddande lotsen. P ■ Tläkt som berusar! rosor du föder med stoftet; Storm som föröder! Vredgande sopar din vinge Trosorna bort och vandraren häpen skådar Törnena nakna. ■ i Bv 1 I I I liggf mmmmm