Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Från Trönö till Hudiksvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
överraskande ofta tillbaka till sin far. Jag vet mig
däremot knappast ha hört honom tala om sin mor.
Det kan icke betvivlas, att det var faderns helhjärtade
religiösa allvar, som gripit honom djupast. Han hade
hört hans förkunnelse. Han hade sett den andliga
myndighet han förvaltade, den makt han kunde äga, då det
gällde själens och trons ärenden. Han har en gång
berättat ett barndomsminne. »Soldaten Järf var vår fasa.
Tänk, om vi skulle möta honom full på skolvägen! Då
sprungo vi en lång omväg. Han var byns och traktens
skräck. Döm om min bävan en afton, när jag trädde in
i sälen till aftonbönen och Järf satt där på en stol. Jag
såg på far och på mor och på alla. Vad skulle ske? Vad
hade skett? Vi sjöngo psalmen. Det lästes. Järf var
förvandlad. Han förblev en annan människa.» Han
mindes »de många besöken hos min far av människor i
själsbekymmer. Och breven som kommo och skrevos.
De började med: ’Broder i Kristus’ och med hälsningen:
’Nåd och frid’. Märkvärdiga människor. När de
råkades, hade de annat att. tala om än väder och vind och
årsväxt och boskap och politik och förvärv och nöjen och
olyckshändelser. De talade om syndens makt, om
glädjen i Gud, om trossyskonen och Skriftens löften. Ty
därav hjärtat fullt är, därav talar munnen.» Sådant fick
han uppleva i sitt hem. Det glömdes icke så lätt.
Från Paris kallades Söderblom sommaren 1901 hem
till faderns dödsbädd. Det blev ett sista möte, där far
och son funno varandra utan en skymt av missförstånd.
Han skildrar de oförgätliga timmarna i sitt herdabrev:
»Han hade icke orkat tala eller kunnat se något under de
sista dygnen. Men han visste, att jag var på väg. Och
viljans asketiska stränghet gjorde ännu en gång
underverk. Mot morgonen trädde jag in i sjukrummet och
fram till bädden, efter hans smak blottad på sådant, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
