Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Från Trönö till Hudiksvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
skulle räknas till den elementäraste bekvämlighet. Då
var han redo att tala. I två timmar talade han om allt,
stort och smått, om livets och dödens allvar, om
omsorger, ärenden, önskningar och förhoppningar, minnen och
planer, som runnö för honom och av och till gåvo
anledning till en humoristisk vändning eller ett träffsäkert
uttryck. Men först och sist var det detta: ’Du skall ha
samma regel som jag. Min regel har alltid varit: Icke
såsom herre över församlingen, utan såsom medhjälpare
till eder glädje’. Så sammanställde han i minnet de två
texterna från Paulus ocli första Petri brev. Sedan
tystnade hans tunga. Och några timmar senare på dagen
avsomnade han.»
Det är en osentimental skildring. Men den kastar ljus
över bådas, sonens och faderns, andliga styrka. Samma
lugna, klara fattning som deras förfäder, svenska
allmogemän i många led, visat inför det sista oundvikliga.
Men det är mera än behärskning. En ljus, fast,
orygg-lig tro, försynt och fåmält, därför att den i grunden är
så självviss. Ju mera man fördjupar sig i de dokument,
som låta oss blicka in i Nathan Söderbloms inre liv,
desto starkare blir övertygelsen, att hans väsens
hemlighet, det som gjorde honom till den hela människa han
var, det var att han ägde denna tro. Men i den visste
han sig ha tagit ett arv från fadern.
Den 2 juli 1901 jordades den gamles stoft på Norrala
kyrkogård. En samtida skildring berättar att sonen, d:r
Nathan Söderblom, förrättade jordfästningen med
kraftig stämma. Han höll därvid icke något eget tal, men
uppläste synnerligen väl valda bibelspråk och
psalmverser — en ordning, som han som bekant längre fram i
livet alltid följde. Då kistan sänktes i graven, yttrade
han: »Hans bekymmer var, att hans av ålder försvagade
stämma ej skulle höras från den höga predikstolen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
