Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diamantmakaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då jag var tjuguett år, och jag tänkte att dessa, hjälpta
med litet lektionsgifvande, skulle möjliggöra mina
undersökningar. Ett à två år använde jag till studier,
hufvudsakligen i Berlin, och sedan fortsatte jag på egen
hand. Svårigheten låg i att hålla saken hemlig. Ser
ni, om jag en gång låtit folk veta hvad jag höll på
med, skulle andra män kunnat blifva sporrade af min
tro på idéens utförbarhet; och jag gör ej anspråk på
att vara ett sådant geni, att jag är säker på att jag
skulle nått först fram, i fall det blifvit en kapplöpning
om upptäckten. Och ni inser, att ifall jag verkligen
ville vinna något stort, var det af vikt att folk inte
trodde, att det skedde genom en artificiell process, som
kunde skapa diamanter tonsvis. Alltså hade jag att
alltid arbeta ensam. I början hade jag ett litet
laboratorium, men då mina tillgångar började sina ut, måste
jag utföra mina experiment i ett uselt omöbleradt kyffe
i Kentish Town, där jag slutligen sof på en
halmmadrass bland alla mina apparater. Pängarna helt
enkelt flögo bort. Jag nekade mig själf allting, utom
de vetenskapliga tillbehören. Jag försökte att hjälpa
mig fram med att ge några lektioner, men jag är just
ingen bra lärare, och jag har ingen universitetsgrad och
inte häller mycket bildning utom i kemi, och jag kom
under fund med, att jag måste ge ut en mängd tid
och arbete för fasligt litet pangar. Men jag kom saken
närmare och närmare. För tre år sen löste jag
problemet om flussens sammansättning, och kom nära det
rätta trycket genom att stoppa in denna flussen och
en viss kolförening i ett tillslutet gevärsrör, som fyldes
med vatten, tätt förseglades och upphettades.»
Han stannade.
»Något riskabelt», sade jag.
»Ja. Det brast och slog sönder alla mina
fönster och en del af mina apparater; men jag fick i alla
fall ett slags diamantpulver. Då jag fullföljde
problemet att få högt tryck på den smälta blandningen, ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
