Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maskindyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oupphörligen, ringarne gingo rundt under borstarne och det
döfva ljudet af dess kringsvängande gaf stadga åt det
hela. Det stämde Azuma-zi sällsamt.
Azuma-zi tyckte ej om arbete. Han plägade sitta
bredvid och vakta dynamomaskinernas herre, medan
Holroyd gick bort för att öfvertala portvakten att hämta
whisky, ehuru hans rätta plats icke var i rummet för
dynamomaskinerna utan framför ångpannorna och fastän,
om Holroyd varseblef hans försummelse, han plägade
afstraffas med en stång af solid koppartråd. Han
kunde gå och ställa sig tätt intill kolossen och titta
uppåt den stora läderremmen, som gled fram öfver
hans hufvud. På remmen fans en svart lapp, hvilken
gick rundt, och det roade honom att under allt
skramlet betrakta, hur den kom igen och igen och igen.
Underliga tankar surrade vid dess kretslopp.
Vetenskapsmän berätta för oss, att vildar tillägga klippor och
träd en själ — och i en maskin är det tusen gånger
mer lif i än i en klippa eller ett träd.
I själfva verket var Azuma-zi ännu vilde,
civilisationsfernissan var ej tjockare än hans ömkliga kläder,
den hade ej trängt djupare än hans blånader och
kolstoftet på hans ansikte och händer. Hans fader hade
dyrkat en meteorsten; hans släktingars blod hade
bestänkt hjulen på Jaggernauts vagn.
Han begagnade sig af hvarje tillfälle, som
Holroyd beredde honom, att vidröra och syssla med den
stora dynamon, som förtrollade honom. Han putsade
och polerade den, tills dess delar lyste som solen.
Han förnam en mystisk känsla af, att han förrättade
en religiös akt, när han gjorde det. Han kunde gå
fram och sakta beröra dess surrande trådhvarf. De
gudar han dyrkat voro allesammans långt borta.
Folket i London gömde sina gudar.
Småningom blefvo hans dunkla känslor mera
distinkta och togo formen af tankar samt slutligen af
handlingar. När han en morgon inträdde i det
larmande maskinrummet, gjorde han en ödmjuk bugning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
