Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning han någonsin givit den lille mannen att tro att
han skulle kunna kalla en dam för kadaver.
»Jag skulle vilja säga», började han sitt tveksamma
svar, »att det — hm — beror på — hm — damen.»
Den lille mannen blev häpen.
»Ni menar —?» stammade han.
»Att jag har sett kvinnovarelser som ha varit
kadaver — ja, värre.»
Det blev en lång pinsam tystnad. Den lille
mannen tycktes alldeles förvirrad av svarets grova
brutalitet. Hans min var både bedrövad och outsägligt
förolämpad.
»Ni har talat om en man som användt ett ofint
uttryck och ni har klassificerat honom», sade Treloar i
kyligt lugn ton. »Jag skall nu berätta er om en kvinna
— ber om ursäkt, en dam, och då jag har slutat skall
jag be er säga vad hon går för. Miss Caruthers kallar
jag henne, först och främst därför att hon inte hette
så. Det var ombord på en postångare, och det hände
för flera år sedan.
»Miss Caruthers var förtjusande. Nej, det är inte
rätta ordet. Hon var häpnadsväckande. Hon var en
ung kvinna och en dam. Hennes far var en viss hög
ämbetsman, vars namn ni allesammans genast skulle
känna igen, om jag sade det. Hon var nu tillsammans
med sin mor och två kammarjungfrur, på väg för att
söka upp den gamle herrn någonstädes österut.
»Hon — ursäkta att jag säger det än en gång —
— var häpnadsväckande. Det är det enda lämpliga
uttrycket. Till och med de svagaste adjektiv som
kunna användas om henne måste bli superlativer. Det
var ingenting som hon inte kunde göra bättre än
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>