Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landet, ända till Atlanten, stod juntan i förbindelse
med en massa människor, som skulle behöva vapen,
vanliga ’äventyrare och lyckoriddare, banditer,
urspårade amerikanska arbetare, socialister, anarkister,
slagskämpar, mexikanska flyktingar, jordarbetare som rymt
från sitt slaveri, pryglade gruvarbetare från
pinoinrätt-ningarna i Coeur d’Alcne och Colorado som av
hämndlystnad hetsades att slåss — all drägg, allt vrakgods
från den vanvettigt kaotiska moderna världen. Och
gevär och ammunition, ammunition och gevär! ropade
de alla.
Slunga denna brokiga, avsigkomna, hämndgiriga
massa över gränsen, och revolutionen var i gång.
Tullhusen, de norra inkörsportarna, skulle tas med storm.
Diaz kunde ej stå emot. Han vågade ej sända sina
armcer emot dem, ty han måste hålla södern besatt.
Och i södern skulle elden sprida sig trots allt. Folket
skulle resa sig. Stad efter stad skulle sträcka vapen.
Stat efter stat skulle ramla. Och till sist skulle
revolutionens segrande arméer från alla håll kringränna
staden Mexiko själv, Diaz’s sista hållpunkt.
Men pengar. De hade folk, otaliga och ivriga, som
skulle använda gevären. De kände köpmännen som
skulle sälja och leverera gevären. Men att odla
revolutionen så pass länge hade tagit alla juntans krafter.
Den sista dollarn var utgiven, den sista resursen och
den sista svältande patrioten torrmjölkad, och ännu
låg det stora äventyret och skalv i vågskålen. Gevär
och ammunition! De trasiga bataljonerna måste
väpnas. Men på vad sätt? Ramos jämrade sig över sina
konfiskerade gods. Arrellano svor över sin ungdoms
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>