Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Detta den främmandes yttrande
misshagade högeligen den fromme Andreas,
emedlertid qväfde han det svar som
sväfvade på hans läppar, och skyndade på den.
främmande att nu genast anträda
vandringen genom skogen, emedan han annars
icke förr än sent på natten skulle åter- ’
komma till sitt hus, och hans
Georgi-na derigenom blifva försatt i ångest och
oro.
Den främmande sade äunu vid
afskedstagande! till Ge or gin a: att ban
uttryckligen tillät henne att pryda sig med
hans smycken1 om det gjorde henne nöje,
då hon ju • dessutom i den vilda skogen
saknade hvarje förströelse. Ge or gin a
rodnade af inre glädje, ty lion kunde icke
qväfva det hos hennes nation medfödda
begäret efter lysande prydnader, och
särdeles efter kostbara äkta stenar. — Nu
vandrade Denner och Andreas raskt
framåt i den dystra, ödsliga skogen. I
den tätaste småskogen vädrade hundarna
omkring, och glafsade under det de med
kloka, vältaliga ögon sågo på sin Herre.
Här är icke säkert, sade Andreas,
uppspände ha nen på sin bössa, och skred
åtföljd af hundarna försigtigt frantför den
främmande köpmannen. Ofta förekom det
honom som om något rasslade i buskarna,
och stundom tyckte han sig se mörka ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
