Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Härjedalen — timmerskogens och fäbodarnas land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bräkande, råmande och bölande, och däremellan ljuder klangen
från de många koskällorna och från getternas små mässingsklockor.
Djuren äro glada och livliga, i synnerhet de ostyriga
getterna. Killingarna stångas med varandra och slå
under de lustigaste krumbukter ihop pannorna, så att
det smäller.
Vallkullan går vanligen ganska långt bort med
boskapen till någon myr eller grässluttning, som ännu ej
är avbetad. Hon måste se noga till, att inte några av
kreaturen gå ned sig i en myr, skada sig på något sätt
eller komma ifrån de andra. Under vallningen har hon
alltid något för händerna, antingen en stickstrumpa eller
något näverarbete. Vid middagstiden för hon upp boskapen
till någon torr plats i skogen. Där gör hon upp eld,
kreaturen lägga sig omkring och idissla, kullan tar upp
sin matsäck ur näverkonten, och sen hon har ätit, lägger
hon sig själv att sova under ett träd.
I Härjedalen har det alltid varit gott om björnar, och
ännu i denna dag äro de inte så sällsynta. Det har ofta
hänt, att björnar kommit och skrämt vallkullorna. Det
berättas, att en vallflicka en gång fick se en björn, som
kommit alldeles inpå boskapen. Hon stirrade häpen på
honom, men detta tyckte han inte om utan reste sig
plötsligt på bakbenen, gick emot henne, lade sin ena ram
på näverkonten, som hon hade på ryggen och sköt henne
på det sättet framför sig, som om han ville köra bort
henne. Flickan, som var dödligt förskräckt, tog då upp
näverluren och blåste i den för att kalla folk till hjälp.
Så snart björnen hörde låten, blev han rädd, släppte
flickan oh började springa. Ju högre hon blåste, dess
fortare luffade han i väg.
Efter middagsrasten drar hjorden sig sakta hemåt.
Det är ett gammalt märke, att det är tid att vända hem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
